söndag 18 januari 2009

Känsliga besökare ...läs inte



Den här fina dikten har min kompis hittat.
Den är jättesorglig men kan också vara till hjälp när man har svårt att förstå meningen när det är en ung person som rycks bort. Den ger verkligen en liten tankeställare.


En gammal själ


Det var en gång en gammal, gammal själ, som levt många, många människoliv på jorden och som nu nästan var färdig med sin tillvaro som själ ochså, ja snart skulle den smälta samman med och bli en del av den stora Andligheten som uppfyller Evigheten.

För tillfället kände sig den gamla själen lite ensam där den satt i tomrummet efter det senast människolivet och den kommande sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur det uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.

Jag vill dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.

Men din tid till sammansmältningen är så kort varnade vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.
Jag vet sa den gamla själen. Men jag vill endå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.

Så låt det bli som du vill sa vakten, och släppte i väg den gamla, gamla själen.
Då fick ett människopar på jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag hon föddes, den omrumlande kärlek som människor känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.

Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla flickan.
Tiden kort, men glädjen stor, svarade den gamla, gamla själen.
Och fast inte mamman hörde deras samtal, väckte viskningarnaen anande oro, en fläkt av kunskapen av att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens. Allt kommer till slut tas i från oss, allt vi bär på, alla kära runt omkring, slutligen vårt liv och vår kropp.

Men flickebarnet växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han ochså. Ja, den gamla själen fick leva sin sista tid precis som han önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då sammanslutningen skulle ske. den gamla själen fick en kallelse, att utan dröjesmål infinnna sig vid cermonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som flickan fått en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd,just som vakten förutsagt. Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt.

Och därför i stället för att låta gamla, gamla själar bara sitta av sin sista skvätt av tid i tomrummet, blev det i fortsättningen en sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen, sedan, den oundvikliga sorgen, den har människor genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

En text av Peter Pohl och Kinna Gieth ( Ur jag saknar dig, jag saknar dig)

8 kommentarer:

strömmas sida sa...

Den var vacker och tänkvärd.

Kram
Ingrid

Katta sa...

Det var en fin dikt.Kram Katta

Mimi sa...

Hej och tack för kommentaren!

Alltid kul att få respons och med det så hittade jag din blogg med =)
Jättefin dikt, riktigt vacker.

Ha det bra!

Therese sa...

Kloka och tänkvärda ord...

Hoppas att allt är bra med dig och du och killarna bus + gubbe haft en bra helg. Här har det som du sett mest fejats och donats, ska bli så skönt när det blir färdigt. Som en bekant sa till gubben, ska inte Therese börja jobba snart? Måste ju bli både dyrt å påfrestande å ha henne hemma om hon ska göra om överallt... He, he.

Jag måste nog åka till ström när jag kommer tillbaka från london å bukra lite på dollars, dvs om en/två veckor - vi kanske skulle försöka oss på en fika då? Vore så kul å träffa dig live. Ha, ha det är väl det närmsta man kommer en blind date nu när man är gift *skrattar*

Sköt om dig å hoppas du får en bra start på veckan!

Kram kram

Lallis - liv och leverne sa...

Verkligen så vacker!
Kram vännen.

Netten sa...

Vilken vacker dikt och jag är så känslig så tårarna rinner nerför kinden!!!!
Hoppas det är bra med dig och att du hunnit med att andas ut efter fredagen...
Här nere så snöar det till min och barnens stora glädje:O)
Kram

Maria sa...

Sorgligt men fint!

Anonym sa...

Åhhh vad skulle jag läsa den för. Vad sorgsen men så tänkvärt så klart...

Kramen